For the very last time
Jag har nyss gjort rent Loppans bur. Och vad är märkvärdigt med det kan tyckas? Ingenting, om det inte vore för det faktum att jag gjorde det för allra sista gången.
nionde i sjätte klockan sexton och fyrtio... det är vid exakt den tidpunkten som min kanin ska dö.
Jag gjorde det idag. Bokade tid. Hos veterinären. För avlivning av Loppan. Det är dags nu. Loppans tid är förbi. Det har den varit i drygt 2 år nu. Men det är först nu som jag är redo att släppa taget. Fast egentligen är jag inte det nu heller. Jag kommer aldrig bli redo. Hur kan man bli redo att ta farväl av en av sina bästa vänner? Hur kan man någonsin bli redo?
Jag har aldrig gjort det här. Jag har aldrig tagit farväl av ett djur som betytt så mycket förut. Jag vet inte hur jag kommer att klara det. Men jag vet att tiden är inne och det är dags att släppa taget. Trots att det gör så fruktanskvärt ont så är det dags...
Vi har en vecka kvar. Loppan, jag kommer alltid att älska dig!
Det är riktigt hemskt, vet hur det är. När vi avlivade Aphrodite (vår katt) grät jag i flera dagar och det räckte med att vi bara skulle ge bort vår kanin så grät jag också. Det är något speciellt med husdjur, man fäster sig vid dom på ett sätt som jag inte vet om det är riktigt hälsosamt egentligen. Att ta beslutet att avliva sitt husdjur är bland det jobbigaste som finns, du har redan kommit över den första tröskeln. När dagen för själva avlivningen kommer har man på något sätt förberett sig. Trots det blir det inte mindre jobbigt, men man är iallafall inställd på att djuret sen kommer vara borta för alltid och förhoppningsvis har man tagit vara på den sista tiden man har haft tillsammans. Jag kommer att tänka på dig och Loppan den nionde i sjätte klockan sexton och fyrtio.
Jag vet inte hur länge jag grät när sigge dog!! Han var ju ändå bara 3 år!
