I've had the time of my life

Jag kan inte fatta att det snart gått ett år.

Nu är det knappt tre veckor kvar till sommarlovet och jag har alltså varit en del av HSPG1 i nästan ett helt läsår. Och jag måste säga att det varit mitt bästa år någonsin. I och med flytten hemifrån har det dock även tillfört många väldigt jobbiga stunder, men det har defenitivt varit värt det. Jag ångrar inte en sekund att jag sökte hit, att jag kom in och att jag flyttade. Det har gett mig så otroligt mycket och jag har utvecklats så som människa.

 

Jag har haft så otroligt kul det här året. Så mycket skratt. Och även fast vi många stunder hatar varandra så är vi ändå världens bästa klass. Och vi skulle inte vara HSPG1 utan någon av er! Vi är alla en egen liten pusselbit i det stora pussel som utgör vår sjuka klass. Och jag älskar er!

 

Utan Fif hade jag inte haft ett diplom på väggen till Julia Pettersson & Elvis för 3 placeringen på Skolmästerskapen i Lydnad. Jag hade inte ens haft Elvis, min mest värdefullaste ägodel och bästa vän. Och jag hade defenitivt inte utvecklat den passionen för lydnad jag har nu. Jag är faktiskt mer inställd och pepp på att någon gång få äran att titulera Elvis SLCH än att få titulera honom SAgCH. Visst vore det roligast med båda, men skulle jag någon gång behöva välja så skulle jag nog välja lydnaden. Visst låter det sjukt? Agility s har ju varit min dröm sen jag visste vad det var... Men saker förändras och jag önskar inte att en enda sak i mitt liv hade blivit annorlunda, för då kanske det inte hade lett fram till vart jag är idag. Lyckligare än någonsin!


In a world of blond bimbos, how will i survive?

Jag känner att jag skulle vilja göra något av den här bloggen, göra den lite mer intressant. Jag känner att viljan finns där, kanske till och med potentialen, men orken och inspirationen, den är noll. Jag skulle vara glad bara läsarantalet ökade till några hundra, så jag känner att i alla fall någon finner intresse i det jag skriver. 

 

För dom som inte vet det har jag ju nu kommit på vad jag "vill bli när jag blir stor". Helt plötsligt en morgon vaknade jag upp helt klar i huvudet. Jag ska bli journalist, eller närmare bestämt krönikör. Något luddigare kunde jag nog dra mig till minnes att jag drömt något om det innan jag vaknade. Slutsatsen av det blir alltså att jag baserar min framtid på en dröm. Bra Julia, bra där! (jag kan ju alltid säga att det var ödet... låter inte det lite bättre?)

Men jag har faktiskt alltid varit intresserad av krönikor och författarnas sätt att skriva. En krönika fångar en på ett helt annat sätt än vad en vanlig artikel gör. Jag blir så imponerad av förmågan att kunna skriva en text om någon helt vardagligt och ändå få det intressantare än den 7 sidor långa mordhärvan. Fast man själv bara har max en halv sida att uttrycka sig på.
Det är makt. Ord är makt! Jag vill ha det. Jag vill ha den förmågan att påverka människor. Jag vill, med mina ord kunna ändra åsikten hos en männikska, jag vill få henne att stanna upp och tänka till. 

 

Och en bra början kan vara att få fart på den här bloggen. För just nu har jag knappt hittat en enda blogg som skriver om intressanta saker, eller gör det på ett intressant sätt. Och topp 5-listan på blogg.se är värst! För det första: STOR bokstav i början på en mening, punkt i slutet (inte komma). Och för att inte tala om grammatiken. Det är inte kul att läsa. Jag kan verkligen, överhuvudtaget inte förstå hur bloggar som Kissie eller Paulina kan vara så fruktansvärt populära. Vad av det dom skriver är intressant egentligen? För att lyckas i bloggvärlden ska man antingen vara en blond bimbo, 15 år och gravid ellerha sjukt mycket pengar och skriva om hur man slösar dom. Jag förstår inte varför 10000-tals människor sitter och läser deras skit varje dag. Min absoluta favoritblogg drivs av Elin Kero och den hittar du här. Jag låter bloggen tala för sig själv, men här snackar vi i alla fall kvalitet.

 

Nu har jag ingen aning om varför jag har skrivit allt det här, det bara blev så. Men det är ju trevligt om någon orkar läsa.

 

 

 

 

 

 

 


i got the whole world by my feet

Jag känner mig upprymd!

 

Idag insåg jag hur lite jag faktistk vet om hundar. I princip så kan jag ju ingenting om hundträning. Och det är väl klart, vart skulle jag ha lärt mig det egentligen?! Detta är en isikt som, tillskillnad från vad många nog tror, gör mig helt studsande glad och förväntansfull. Fattar ni vilken värld som ligger framför mig eller? Fattar ni allt jag kommer lära mig under de 2,5 åren jag har kvar här? Fattar nu hur underbart spännande det är?

 

 

Nu ska jag gräva ner mig i sängen med Ben&Jerrys och Grey's. 
Lovely!


vela vela vela

idag orkar jag inte. jag orkar ingenting. jag orkar inte tänka. jag orkar inte vara här. jag vill hem! jag vet inte om jag valde rätt. jag vet inte. jag börjar tvivla. tvivla som fan. men jag vill inte. jag vill gå här, jag lär mig så mycket nytt om hundar och jag har kul, jag har det. just nu känns allt bara så FEL. varför kan jag inte bara uppskatta det jag har, och det jag gör? jag har världens goaste hund, jag går på en underbar skola, med personal som verkligen bryr sig om oss elever och som gör mycket för att skapa en trevlig skolmiljö och bra frtidsaktiviteter. jag går i en klass som är helt underbar. jag gör någonting nytt. jag vidgar mina vyer. so what om utbildningen är lite begränsad. vad gör det egentligen? det viktigaste är väl att göra något som man tycker är kul, och som man vill. utbildning är inte allt! eller? det är DÄR som mitt största tvivel ligger, och jag vill gärna ha andras åsikter om det. 

Så: HJÄLP MIG NU, ni som läser!

 

situationen är den att jag tvivlar på min utbildnings räckvidd. jag tänker att jag inte kan utbilda mig till vad jag vill på högskolan eller liknande för att jag går det här spåret. Men å andra sidan så gör jag något jag verkligen älskar. jag älskar att träna hund och jag trivs så sjukt bra här, med allt! men vad tycker ni, hur viktigt är egentligen utbildning? är det viktigare att jag utbildar mig mot något som jag inte fullhjärtat älskar, bara för att säkra min framtid, eller är det bättre att jag gör något jag älskar och sedan vidareutbildar mig på högskola, för det kan jag ju fortfarande göra. Varför gå NV eller liknande när jag inte vill jobba med något ens i närheten av det? Det jag skulle kunna gått som är mer yrkesförberedande är media. men jag tror att en bra fotograf inte kan utbildas, jag tror att det ska finnas i en naturligt. och jag kan ju fortfarande läsa de mediaämnen jag missat nu på högskola sen, right? men som sagt, vad tycker ni, är utbildning verkligen det viktigaste?


ingenting i den här världen var väl någonsin lätt

det funkar inte.
det funkar i alla fall inte bra.
att vara flera mil ifrån den person som man älskar mest
i hela världen. Och som älskar mig mest i hela
världen.
det funkar inte.
Det gör ont. fruktansvärt ont. och det finns inget
som någon kan säga för att få det att sluta göra ont.
det är inte enkelt, och det är inte så det borde vara.
men vi har varandra och det är allt som egentligen räknas!
men det är hos dig som jag är stark.
hos dig är jag underbar!
men jag håller ut. 
för jag vet att vi har hela livet framför oss, och det onda varar bara i 2,5 år till.
men trots det så gör det ont. 
för det gör det när jag inte har dig nära.
jag älskar dig! <3




Tack till Amanda, Sofie, Elias & Tina, ni är söta, flickor!

Hej du, obetydliga människa! Hur är det?

Jag brukar aldrig köpa aftonbladet. Jag brukar aldrig läsa dom (vanligtvis) tråkiga krönikorna på första sidan.Idag gjorde jag båda dom sakerna. Och jag mår illa!

Jag citerar så förstår ni varför. Krönikans rubrik är "Våldtäkt som vapen i det gömda Kongo"

 

"Var tredje kvinna - en del inte äldre än tre, andra så gamla som sjuttiofem - har våldtagits. Våldet mot kvinnor är så brutalt att man slutat prata om våldtäkt. vaginal destruktion heter det.
Knivar, trästycken och gevärsskott i underlivet. Fullgångna foster plockas ut och lämnas att dö. Vävnaderna mellen vaginans väggar och urinblåsan går sönder. Det uppkommer ett hål där det inte ska finnas ett gål. Urin och avföring läcker okontrollerat ut. I sömnen. Medan hon går. Hon stinker fruktansvärt, blir lämnad ensam. Lyckas hon ta sig till sjukhus får hon sitta på pappskivor."

 

Jag känner mig snobbig och bortskämd när jag sitter här med mina p-stavar & trosskydd, i ett land där våldtäkt ses som det borde göras (som något fruktansvärt fel), omgiven av män som aldrig skulle kunna tänka sig att utföra såna handlignar mot mig, eller någon annan kvinna heller för den delen.
Jag känner mig så liten och obetydlig. Här sitter jag med alla saker, all trygghet, och egentligen har jag inte gjort mer än någon annan för att förtjäna det. Jag hade bara turen att bli född av rätt föräldrar, på rätt plats. Världen är så äckligt orättvis!


RSS 2.0