Jag saknar min Sanna!

Och jag saknar lektionerna på ridskolan. Och min Pippi-bus. Men mest av allt saknar jag skogen, Savannah och friheten. Friheten att kunna rida vart jag vill, hur jag vill, och i vilken takt jag vill. Vintern/våren i Söderbärke med Sanna, Elin & Skorpan har varit för härliga. Precis så som det ska vara att ha häst och rida. 

Jag är inte mycket för ridhus, lektioner, skänkelvikningar och taxering. Dels för att jag inte har talangen att bli något, men också för att jag känner mig närmare hästen på en stig ute i skogen. Det är så det är skönt att rida. Det blir som en sorts terapi. 

Jag saknar hästarna.. tänk, inte trodde jag att det skulle gå så fort.