Bäsan var i skolan idag! Trodde det skulle göra mig glad, men faktum är att det bara fick mig att sakna honom ännu mera. 
På NO:n kollade vi på ett sammandrag av hela "Planet Earth"-serien och jag kan helt ärligt säga att det gör ont i mig att se, att stirra sanningen i vitögat. Det gör verkligen fysiskt ont att se vart den här världen egentligen är på väg. Och jag kan bara för allt i världen inte förstå hur folk bara kan blunda och totalt ignorera detta faktiska problem. Jag skulle bara vilja ge en stor spark i skrevet till alla tjuvskyttar, miljöförstörare och totala ignoranter därute.

Usch, det är bara så hemskt, och jag känner mig så totalt maktlös. Det finns verkligen inte mycket lilla jag kan göra för att rädda vår planet. Men jag försöker, och minst en gång varje dag dyker problemet upp i mitt huvud.
Jag tänker "Oj, nu tände jag lampan en gång för mycket", "Behöver jag verkligen åka till det där", "Okej, nu får jag inte ha för hårt tryck på vattnet" & "Neej, behöver jag verkligen ta moppen dit".

Det är ständigt. Skuldkänslor för att jag lever bekvämt på planetens bekostnad. Och det är ganska sunt tycker jag. Okej, det är inte sunt att gå omkring och ha ångest för att man nyss tog en dusch, men det är sunt att ha tanken ligga där, ganska långt fram i skallen. Att tänka på vilka konsekvenser ens agerande får. Det borde flera göra, det är sådana små saker som tillsammans gör underverk.

Många bäckar små...


Ämnet till ära får en isbjörnshona med ungar pryda bloggen idag. En syn som kommer att vara omöjlig att se inom en snar framtid om vi inte gör något!